I alla fall psykiskt. Fysiskt är man lite sliten...gammkeringa! ;)
Fast jag är nästan lite rädd för mig själv...hade inte väntat att det skulle kännas så här, så här fort. Börjar man känna separationsångest efter bara en knapp vecka så är det starkt alltså. Det man är lite rädd för är att tänk om man inte befinner sig på samma nivå? Orkar inte bli sårad igen. Har ju varit med om några bakslag nu. Och det är såna tankar jag inte vill tänka nu. :) Och det ska jag inte, för det verkar lovande. Men det är den där sista lilla biten som jag håller hårt i, bara i fall att.
Vill hur som helst att den här veckan ska gå fort nu.
Avstånd suger, även om det är relativt kort! ;)
1 kommentar:
Vågar man inget vinner man inget kram
Skicka en kommentar